From the magazine Volym:
"Still Life”
När jag såg affischen till Stina Siljings utställning ”Still Life” väckte den inget större intresse. Bilden på affischen visade ett verk som bestod av en trädstams blottade årsringar. Ärligt talat trodde jag att det skulle handla om en ganska slätstruken konstutställning full av stilleben, vackra och skickligt utförda men ungefär lika djupa som en barnpool. Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Så fort jag kommit in i Ahlbergshallen plockade jag upp det vita pappersarket som presenterar utställningen. På den första raden kunde man läsa; ”Min son Henrik tog sitt liv den 7:e april 2020.” Detta skulle visa sig vara en av de mest gripande konstutställningar jag någonsin sett.
The motifs, or rather the symbols, in the works are recurring and constitute an iconography of both private and universal symbolism. The return thus constitutes a general theme that characterizes the exhibition. This is noticeable not least in the fact that both titles and motifs are repeated in different materials. Among other things, you can find engravings on glass, aluminum sheet and copper sheet. Embroidery is mixed with drawings. The motifs and symbols that appear in the works are taken from Henrik's drawings and some of them can be seen at the exhibition.
A wall with son Henrik's drawings.
Gemensamt för de allra flesta verken är att de har måtten 34×33 cm, vilket är måttet på den scarf Henrik alltid bar. En scarf som utgör ett eget verk på utställningen. På verken som bär titeln ”Still Life” ser man symbolen av ett upp-och-nedvänt kors. Sedan 60-talet har detta kors kommit att bli något av en ockult symbol, en symbol för Antikrist och Satan. Detta beror till stor del på att den flitigt använts inom skräckfilm och annan populärkultur. Från början härrör symbolen från berättelsen om aposteln Petrus som lät sig korsfästas på ett upp-och-nedvänt kors då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus, en scen som skildrats i Caravaggios målning ”Crocifissione di san Pietro”, (Korsfästelsen av Petrus). Från början är Petruskorset, som det kallas, en kristen symbol som symboliserar ödmjukhet.
Another interesting symbol that recurs is the infinity symbol, which can be described as a lying 8. In mathematics, this symbol is called a lemniscate, but in culture it is more often referred to as an ouroboros symbol. Sometimes it is depicted as a dragon or reptile eating its own tail. It is an ancient symbol and is found in many different cultures. The oldest man found is about 7000 years old and was found in China. It symbolizes eternal renewal and the various cycles of life with death and rebirth.
I det ena hörnet av utställningen, alldeles nedanför en av Henriks målningar, finner man en installation bestående av en mp3-spelare, ett par hörlurar och ett fotoalbum. Ur hörlurarna strömmar Kjell Höglunds vemodiga låt ”Man vänjer sig”. Det abstrakta blir plötsligt konkret när man får ta del av ögonblick i Henriks liv. Detta är inte längre en konstutställning utan en minnesstund på ett konstgalleri, en konstnär och mor som offentligt sörjer sitt barn. Det är så oerhört kraftfullt, rörande och vackert, trots den ohyggliga kontext ur vilken utställningen är sprungen. Gränslös kärlek och bottenlös sorg som kommer till uttryck på samma gång. De av oss som förlorat någon närstående känner igen det, då det privata visar sig vara allmängiltigt.
”Still Life” väcker empati på ett sätt som gör att gränserna mellan konstnär, verk och betraktare suddas ut. Aristoteles skrev i sitt verk ”Poetiken” om begreppet ’katharsis’ som avser en sorts rening eller frigörande av just de känslor som ett konstverk ger upphov till. ”Still Life” präglas av katharsis vilket också gör den till en angelägen och viktig utställning, inte minst i vårt samhälle där självmord, psykisk ohälsa och framför allt döden är tabu.
If you or someone you know is unwell, you can contact the association Mind who has a lot of knowledge about mental illness and suicide and runs several support activities. National Confederation SPEC is for you who are close to someone who has taken their own life.
Text and photo: Freddie Ross,Volume 2021-08-19
Article – Kalmar Läns Tidning
From the magazine Volym:
”Min son tog sitt liv i april”.
The words cannot be made unread. They are written in black and white in the text of the exhibition "Fragile", with Stina Siljing and Helena Wikström, at the Italian Palace in Växjö. It is Stina's story, and it provides the conditions for an exhibition where fragility is at the center. Honest and without paraphrase. A tightly intertwined installation with death as an unusually tangible fellow passenger.
Helena Wikström and Stina Siljing studied art together but have never collaborated before. Already at the turn of last year, they started planning the exhibition in Växjö, but in the spring disaster struck. The tragic event came to affect not only life but also the exhibition. In many ways, "Fragile" is a work of mourning, with a clear tribute to Stina's late son.
As a hub in the exhibition, a faded and paisley-patterned shawl sits behind the glass and frame. It was the 27-year-old son's favorite, and for Stina Siljing has become a point of reference in the creation. The majority of her objects have the same proportions, or even measurements, in the form of a slightly skewed square. Not least the cut surfaces of tree trunks where a certain annual ring has been marked. The title I count to 27 makes all questions redundant.
Siljing has also compiled a selection of the pictures the son made. The exposé, which is scattered in the context, culminates in a self-portrait in a space suit, which she chose to work with in the work herself To the moon. A grip which, when you are aware of it, appears to be particularly emotionally charged.
With such a strong looming presence, it is easy to believe that Helena Wikström's participation ends up a bit by the wayside. It's not like that. The first thing you notice in the exhibition, which is divided into one large room and three adjacent small ones, is a soundtrack of Handel's Lascia ch'io pianga. A soprano aria whose melancholy is hard to resist. It sets the video work to music Sonatina Mesto, where an animated octopus tattoo comes to life. Dark and bordering on menacing, like a grieving being, but still beautiful. The octopus in particular reappears in several of Wikström's works, both as a tangible landed and killed catch and as an enigmatic and elusive shadowy creature in the open.
Opera references can also be found in the room's dominant installation, Fil di voce, by Wikström. The long threads with irregular bubbles are above all reminiscent of a stylized sea vegetation, and contribute to giving the exhibition spaciousness.
Jag slås särskilt av den organiska framtoningen i ”Fragilt”. Här finns knappt några räta vinklar, ingen sträng symmetri. Istället mjuka former och antydan om döden som en transition istället för ett slut. Till ett nytt liv eller tillbaka till naturens livgivande kretslopp. Stämningen är lugn, meditativ och med en uttalad ambition om att nå acceptans. Kjell Höglunds låt You get used to it goes partly like a mantra through Siljing's part. But at the same time, a realistic darkness is shown, and behind the calm you can sense the inevitable sadness and despair.
2020-11-04 Thomas Lissing