Ur tidningen Volym:
”Still Life”
När jag såg affischen till Stina Siljings utställning “Still Life” väckte den inget större intresse. Bilden på affischen visade ett verk som bestod av en trädstams blottade årsringar. Ärligt talat trodde jag att det skulle handla om en ganska slätstruken konstutställning full av stilleben, vackra och skickligt utförda men ungefär lika djupa som en barnpool. Jag kunde inte ha misstagit mig mer. Så fort jag kommit in i Ahlbergshallen plockade jag upp det vita pappersarket som presenterar utställningen. På den första raden kunde man läsa; “Min son Henrik tog sitt liv den 7:e april 2020.” Detta skulle visa sig vara en av de mest gripande konstutställningar jag någonsin sett.
Motiven, eller snarare symbolerna, i verken är återkommande och utgör en ikonografi över både privat och allmängiltig symbolism. Återkommandet utgör således ett generellt tema som präglar utställningen. Detta märks inte minst i att både titlar och motiv upprepas i olika material. Bland annat finner man gravyrer på glas, aluminiumplåt och kopparplåt. Broderier blandas med teckningar. Motiven och symbolerna som förekommer i verken är hämtade från Henriks teckningar och några av dem kan man se på utställningen.
En vägg med sonen Henriks teckningar.
Gemensamt för de allra flesta verken är att de har måtten 34×33 cm, vilket är måttet på den scarf Henrik alltid bar. En scarf som utgör ett eget verk på utställningen. På verken som bär titeln “Still Life” ser man symbolen av ett upp-och-nedvänt kors. Sedan 60-talet har detta kors kommit att bli något av en ockult symbol, en symbol för Antikrist och Satan. Detta beror till stor del på att den flitigt använts inom skräckfilm och annan populärkultur. Från början härrör symbolen från berättelsen om aposteln Petrus som lät sig korsfästas på ett upp-och-nedvänt kors då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som Jesus, en scen som skildrats i Caravaggios målning “Crocifissione di san Pietro”, (Korsfästelsen av Petrus). Från början är Petruskorset, som det kallas, en kristen symbol som symboliserar ödmjukhet.
En annan intressant symbol som återkommer är oändlighetssymbolen, vilken kan beskrivas som en liggande 8. Inom matematiken kallas denna symbol för lemniskata men inom kulturen talar man oftare om den som en ouroborosymbol. Ibland avbildas den som en drake eller reptil som äter sin egen svans. Det är en uråldrig symbol och återfinns i många olika kulturer. Den äldsta man hittat är cirka 7000 år gammal och hittades i Kina. Den symboliserar evig förnyelse och tillvarons olika cykler med död och återfödsel.
I det ena hörnet av utställningen, alldeles nedanför en av Henriks målningar, finner man en installation bestående av en mp3-spelare, ett par hörlurar och ett fotoalbum. Ur hörlurarna strömmar Kjell Höglunds vemodiga låt “Man vänjer sig”. Det abstrakta blir plötsligt konkret när man får ta del av ögonblick i Henriks liv. Detta är inte längre en konstutställning utan en minnesstund på ett konstgalleri, en konstnär och mor som offentligt sörjer sitt barn. Det är så oerhört kraftfullt, rörande och vackert, trots den ohyggliga kontext ur vilken utställningen är sprungen. Gränslös kärlek och bottenlös sorg som kommer till uttryck på samma gång. De av oss som förlorat någon närstående känner igen det, då det privata visar sig vara allmängiltigt.
“Still Life” väcker empati på ett sätt som gör att gränserna mellan konstnär, verk och betraktare suddas ut. Aristoteles skrev i sitt verk “Poetiken” om begreppet ‘katharsis’ som avser en sorts rening eller frigörande av just de känslor som ett konstverk ger upphov till. “Still Life” präglas av katharsis vilket också gör den till en angelägen och viktig utställning, inte minst i vårt samhälle där självmord, psykisk ohälsa och framför allt döden är tabu.
Om du eller någon du känner mår dåligt går det att kontakta föreningen Mind som har mycket kunskap om psykisk ohälsa och suicid och driver flera stödverksamheter. Riksförbundet SPES är till för dig som är närstående till någon som tagit sitt liv.
Text och foto: Freddie Ross,Volym 2021-08-19
Artikel – Kalmar Läns Tidning
Ur tidningen Volym:
“Min son tog sitt liv i april”.
Orden går inte att göra olästa. De står skrivna svart på vitt i texten till utställningen ”Fragilt”, med Stina Siljing och Helena Wikström, på Italienska Palatset i Växjö. Det är Stinas berättelse, och den ger förutsättningarna för en utställning där skörheten står i centrum. Ärligt och utan omskrivningar. En tätt sammanflätad installation med döden som en ovanligt påtaglig medpassagerare.
Helena Wikström och Stina Siljing studerade konst ihop men har aldrig samarbetat tidigare. Redan vid förra årsskiftet började de planera utställningen i Växjö, men under våren inträffade katastrofen. Den tragiska händelsen kom att påverka inte bara livet utan också utställningen. I mycket är ”Fragilt” ett sorgearbete, med en tydlig hyllning till Stinas bortgångne son.
Som ett nav i utställningen sitter en bleknad och paisleymönstrad sjal bakom glas och ram. Den var den 27-årige sonens favorit, och har för Stina Siljing blivit en referenspunkt i skapandet. Flertalet av hennes föremål har samma proportioner, eller till och med mått, i form av en något skev kvadrat. Inte minst de snittytor av trädstammar där en viss årsring markerats. Titeln Jag räknar till 27 gör alla frågor överflödiga.
Siljing har också sammanställt ett urval av de bilder sonen gjort. Den i sammanhanget spretiga exposén kulminerar i ett självporträtt i rymddräkt, som hon valt att själv arbeta vidare med i verket Till månen. Ett grepp som när man är medveten om det framstår som särskilt känsloladdat.
Med en så starkt överhängande närvaro är det lätt att tro att Helena Wikströms medverkan hamnar lite vid sidan. Så är det inte. Det första man förnimmer i utställningen, som är fördelad på ett stort rum och tre angränsande små, är ett ljudspår med Händels Lascia ch’io pianga. En sopran-aria vars vemod det är svårt att värja sig mot. Den tonsätter videoverket Sonatina Mesto, där en animerad bläckfisktatuering kommer till liv. Mörk och på gränsen till hotfull, som ett sorgeväsen, men ändå vacker. Just bläckfisken återkommer i flera av Wikströms verk, både som påtagligt landad och dödad fångst och som gåtfull och gäckande skuggvarelse i det fria.
Operareferenser finns även i rummets dominerande installation, Fil di voce, av Wikström. De långa trådarna med oregelbundna blåsor påminner framför allt om en stiliserad havsvegetation, och bidrar till att ge utställningen rumslighet.
Jag slås särskilt av den organiska framtoningen i “Fragilt”. Här finns knappt några räta vinklar, ingen sträng symmetri. Istället mjuka former och antydan om döden som en transition istället för ett slut. Till ett nytt liv eller tillbaka till naturens livgivande kretslopp. Stämningen är lugn, meditativ och med en uttalad ambition om att nå acceptans. Kjell Höglunds låt Man vänjer sig går delvis som ett mantra genom Siljings del. Men det är samtidigt ett realistiskt mörker som visas, och bakom lugnet kan man ana den ofrånkomliga sorgen och förtvivlan.
2020-11-04 Thomas Lissing