You get used to it
Eller gör man?
Självmord, psykisk ohälsa och döden är tabun men de blev medresenärer i mitt liv.
Tankar om hur människor och träd vid en första anblick kan se friska ut. På insidan pågår
en helt annan process. En förgiftad miljö för både människan, djuren och växter leder till
långsam stagnation och utplåning.
delar av träd kantar min väg
Längs väggarna i ateljén står de, somliga stumma ännu. Andra direkt och omedelbart
påträngande. Jag omformar, tar bort, lägger till – eld, silver, nyanser av färg.
Det är som ett samarbete där det efter en tid blir tydligt vad som ska göras, som att de ta-
lar till mig. Processen kan gå snabbt men även ta lång tid. Det behövs tålamod och mod att lyssna.
Syra fräter och etsar kopparplåten. En himlakropp kommer framför en annan och blocke-
rar ljuset från att komma fram.
Mental ohälsa hindrar livsgnistan och förmörkar tillvaron för både den som är drabbad
men även för omgivningen.
En önskan om att inte vilja leva blir till ett reellt alternativ.
Att inte hitta sin väg bland alla alternativa vägar, men ändå tvingas att välja.
kampen att anpassa sig, att passa in
Min son Henrik tog sitt liv vid 27 års ålder.
Hur överleva – det värsta. Inför varje dag – ha en mening med att stiga upp på morgonen
för att lösa utmaningar jag själv skapar av för mig obekanta material. Det blir inte perfekt,
det blir som det vill.
Glas, betong, trä, broderi, gravyr, stenhuggning – en dag följer an annan.
Det handlar om gränslös kärlek och bottenlös sorg. Det privata blir allmängiltigt. En kat-
harsis, ett frigörande och renande av de känslor som verken ger upphov till. Döden som
transition istället för ett slut. Till ett nytt liv eller tillbaka till naturens livgivande kretslopp
med ambition om att nå acceptans.
tråden, cirkeln och trädets årsringar
A few steps back. Then further forward. Because you have to, because you can.