Stina Siljing

Livets skörhet är så tydlig för mig. Vad finns kvar när själva livet försvinner?

Jag började göra objekt utifrån dessa funderingar. Skelett, lämningar, spår. Rester av liv som varit. Strukturer som tömt på kroppen framstod i sin ömtåliga bräcklighet. Anfrätta, fragila och i förfall.

Parallellt har mitt måleri handlat om cellstrukturer. Byggstenar osynliga för ögat i sin egen hemliga värld. Vad blir helheten av dessa celler? Lika gärna en växt, ett djur eller en människa. Även om objektet inte längre är levande finns cellstrukturerna kvar, omvandlas och bryts ner.